Poikkeuksellisen kaunis sään suosi Yleisen Lehtimiesliiton opintomatkaa tuhkapilvistä toipuvaan Islannin pääkaupunkiin Reykjavikiin 24.-31. toukokuuta 2010. Viikon kestäneelle matkalle osallistui 24 liiton jäsentä seuralaisineen. Alla on Markku Vainion kirjoittama yhteenveto matkasta sekä Peter Lodeniuksen matkapäiväkirja ruotsiksi.
Tulivuoren naapurissa
Teksti: Markku Vainio
Poikkeuksellisen kaunis sään suosi Yleisen Lehtimiesliiton opintomatkaa tuhkapilvistä toipuvaan Islannin pääkaupunkiin Reykjavikiin 24. – 31. toukokuuta 2010. Viikon kestäneelle matkalle osallistui 24 liiton jäsentä seuralaisineen.
Ohjelmaan sisältyi politiikkaa, luonnon ihmeitä ja kulttuuria, jota tarjosi matkan aikana jatkunut Reykjavikin taidefestivaali. Luontoretki tehtiin historialliselle Thingvellirin käräjäpaikalle, Gullflossin putoukselle ja kuumien suihkulähteiden Geysir-puistoon. Osa matkalaisista kävi Sinisen Laguunin laavakylpylässä ja ihailemassa valaita Reykjavikin lahdella.
Näköalan Islannin poliittiseen elämään avasi vierailu Islannin parlamentissa, Althingissä. Politiikkaa selittivät kaikkien viiden parlamenttipuolueen kansanedustajat, Arni Thor Sigurdssonvasemmistovihreistä, Thorunn Sveinbjarnadottirsosialidemokraateista, Ragnheidur Arnadottiritsenäisyyspuolueesta, Siv Fridleifsdottir edistyspuolueesta jaThor Saari kansalaisliikkeestä.
Lisäväriä poliittiseen ohjelmaan antoivat matkan lopulla pidetyt kunnallisvaalit, joissa ”anarkosurrealisti” Jon Gnarrinparodiapuolueen vaalivoitto mullisti Reykjavikin kaupunginhallinnon. Islannin suosituimmasta koomikosta on tulossa pääkaupungin pormestari.
Lähdesuojan vahvistamiseen tähtäävää Islannin uuden median IMMI-aloitetta valottivat kansalaisliikkeen kansanedustaja Birgitta Jonsdottir sekä toimittajat Kristinn Hrafnsson ja Ingi Ingason. Islannin lehdistöoloista kertoi maan suurimman päivälehden Frettabladidin päätoimittaja Olafur Stpehenson.
Talousministerin neuvonantaja Benedikt Stefansson selosti Islannin pankkijärjestelmän romahtamisen syitä ja seurauksia. Ulkoministeriön tiedotusjohtaja Audunn Atlason kertoi Islannin EU-jäsenyyshakemuksesta.
Islannin matkailunedistämiskeskuksessa kehitysjohtaja Sigrun Sigurdardottir ja markkinointijohtaja Jon Borgthorsson antoivat tietoa Eyjafjallajökullin tulivuoren purkauksen vaikutuksista Islantiin suuntautuvaan turismiin.
Suomen Reykjavikin suurlähettiläs Hannu Hämäläinen järjesti matkalaisille vastaanoton residenssissään. Alvar Aallonpiirtämää Pohjolan taloa esitteli kirjastonhoitaja Pia Viinikka.
Kreppa-krapula
Teksti: Peter Lodenius
När Eyjafjallajökull lugnat sig är Kreppa på nytt debattämnet på Island. Kreppa, den ekonomiska och politiska krisen, har gett upphov till en ordentlig krapula. Misstron mot bankmän och politiker är så djup att ett skämtparti närapå fick majoritet i fullmäktige i Reykjavik vid kommunalvalet i maj.
I början av 90-talet utvecklades idén om Island som ett globalt finanscentrum. Tanken anammades av högerledaren David Oddsson, en övertygad anhängare av Milton Friedmans och Margaret Thatchers nyliberala idéer som blev statsminister 1991. Staten skulle styra så lite som möjligt.
I denna anda privatiserade man bankerna och beslöt att regleringen av deras verksamhet skulle bli så lätt som möjligt. De tre storbanker som uppstod expanderade våldsamt, trots att det på Island inte fanns många med erfarenhet av internationella finanser. Men det fanns inte heller någon bankinspektion att tala om, man kunde göra vad man ville. Världen förundrade sig över ”de nya vikingarnas” räder mot det brittiska affärslivet, men många islänningar var stolta. En av Oddssons rådgivare hade 2001 skrivit boken ’Hur kan Island bli det rikaste landet i världen?’ och många hade tagit receptet på allvar: bolags- och andra skatter skulle minimeras, likaså regleringen av affärslivet.
Men i oktober 2008 brast bubblan. I april i år publicerades ”den svarta rapporten”, en grundlig genomgång av kraschens orsaker. Där konstateras en lång rad skumma affärer, bl.a. hade bankernas ägare tagit ut stora pengar för att finansiera sitt lyxliv, men också många politiker var medskyldiga – de hade brustit i ledarskap och några hade dessutom tagit emot stora pengar av bankerna. Ändå vägrar de avgå.
Att bankkraschen kom nu var en direkt följd av finanskrisen i USA. Men hade den inte kommit, hade bankvikingarna kunnat fortsätta några år till, så hade den oundvikliga kraschen blivit mycket värre. Bankerna hade vuxit med ca 50 % om året, så att deras sammanlagda balanser var 10 gånger bruttonationalprodukten. Deras kollaps förstörde hela ekonomin. Hade de fått fortsätta att växa två år till hade deras omfång vuxit till 40 gånger BNP. Då hade medborgarnas skuldbörda efter kraschen blivit så enorm att en mycket stor del av de yngre islänningarna tvingats lämna landet – då skulle hela nationen ha förintats.
USA:s finanskris visar att den nyliberala idén om lyckan i marknadskrafternas fria framfart inte håller. Det isländska exemplet är ännu tydligare.
KREPPA 1: KANARIEFÅGELN
Islands öde
angår oss alla. Jakten på pengar fick absurda proportioner på Island, så kraschen blev speciellt våldsam där, men det nyliberala marknadstänkande som låg bakom den lever vidare hos oss. En Björn Wahlroos kan fortfarande klaga över att Europas stater ger för mycket pengar åt arbetslösa och ensamförsörjare (medan han själv kasserar in väldiga summor i jordbruksstöd). Och tjänstemännen i vårt finansministerium fortsätter enträget sitt arbete för att se till att det lönar sig att vara rik, nu senast genom sitt förslag till skattereform. Medan den globala finanskrisen väckte många till insikt om nyliberalismens faror känns det som om Finland skulle ha blivit ett reservat för marknadstron.
Men på Island har man i alla fall genom krisen, kreppa, fått en vaccination mot marknadssjukan. Genast efter kraschen i oktober 2008 konstaterade journalisten Valur Gunnarsson i The Reykjavik Grapevine att ”Den Stora Laissez-faire-Drömmen var förbi”. För många hade den visserligen alltid framstått som en mardröm och man kunde undra hur hela nationer blint kunnat ledas mot avgrunden av ledare som man i efterskott kunde se hade grundligt fel, skrev Valur (på Island använder man ju mest förnamnet när man talar om mänskor, och så görs också här).
”Lyckligtvis kommer detta att vara sista gången vi hör om marknaden som boten för alla krämpor under vår livstid. Åtminstone tills vi börjar uppmana våra barnbarn att akta sig för dem som försöker förklara att girighet är positivt.” Valur medger att det alltid ligger i de rikas intresse att få folk att tro att de ska tillåtas göra vad de vill och att de också har förmåga at påverka de andra. Ändå tror han att den extrema formen av marknadsliberalism inte har en chans på 60 år.
Många islänningar upplever att de var den kanariefågel som förr fick tjäna i kolgruvorna. Om syret inte längre räckte till för fågeln hade gruvarbetarna ännu en – mycket kort – tid att rädda sig. Vi borde låta oss varnas av kanariefågelns öde.
David Oddsson är mannen som släppte den ande ur flaskan, som satte igång det isländska experimentet. Han tillhörde i slutet av 70-talet och början av 80-talet den s.k. Lokomotivgruppen, som introducerade Milton Friedmans marknadstänkande på Island. Dittills hade staten spelat en stor roll inom den ekonomiska politiken på Island, trots att den politiska atmosfären alltid varit konservativ – den ministär som verkat det senaste året är den första vänsterregeringen någonsin, och den tillkom enbart på grund av att självständighetspartiet, som hittills dominerat, varit så djupt insyltat i bankkrisen.
David var en framträdande medlem av Lokomotivgruppen och blev så småningom ledare för självständighetspartiet och fungerade som statsminister 1991-2004. Lokomotivs idol var alltså Friedman och hans recept var enkelt: privatisera och avreglera. Hans son David Friedman var ännu radikalare. År 1979 publicerade han en artikel där han idealiserade det medeltida Island, där rätten enligt honom upprätthölls inte av staten, utan av individer: ”De medeltida isländska institutionerna […] kunde nästan ha uppfunnits av en galen ekonomist för att testa i hur stor utsträckning marknadssystem kan ersätta statsapparaten i de mest centrala samhällsfunktionerna”. I ett sådant samhälle är parlamentsplatser en vara och rätten upprätthålls genom hotet om träldom som straff för varje brott. År 1979 inbjöd Lokomotiv David Friedman till Island för ett seminarium om hans tes om slaveriets fördelar och publicerade hans inledning i sin tidskrift Frelsid (Frihet) .
David Oddsson har varit en man med stark karisma, trots att han numera är Islands mest hatade man. TV-journalisten Egill Helgason, Islands främsta politiska kommentator, berättar i The Reykjavik Grapevine om sitt möte sommaren 2000 med William Hague, ledare för det brittiska konservativa partiet, som då låg illa till i galluparna. Han hade sagt till Hague att islänningarna hade en konservativ politiker som ”var en född vinnare, aldrig förlorat ett val, dyrkades av en stor del av befolkningen” och som kunde ge britterna några råd på vägen.
David var enligt Egill en man som kunde ha nått den politiska ledningen i vilket land som helst: ”extremt intelligent, spirituell, bra på att formulera slående fraser. Han hade också ett artistiskt temperament, han hade i sina yngre år varit radiokomiker, skrivit pjäser, varit skådespelare på deltid och skrivit noveller. Han var också mycket slug, t.o.m. hänsynslös och alltid kapabel att överlista sina fiender”. I parlamentet kunde han kvadda sina motståndare med sin sarkasm, medan han vid självständighetspartiets kongresser uppträdde som en påve, ”som om det rörde sig om nästan heliga möten”.
Omkring år 2002 började det gå sämre. David hade aldrig varit nogräknad i sin framfart och han blev allt mer nyckfull och hämndgirig. Han styrde med hjälp av lydiga ja-sägare, delvis gamla skolkamrater, delvis vänner från bridgebordet. Många av dem tävlade om att tala illa om hans motståndare och sprida skvaller. I detta skede tolererade han inte längre någon opposition. Atmosfären i partigruppen har beskrivits som kvävande. Partikongresserna blev halleluja-möten, där ingen kritik av ledaren och hans politik tolererades, skriver Egill. ”Det isländska samhället vid denna tid har beskrivits som ett alkoholisthushåll där man aldrig visste i vilken sinnesstämning pater familias befann sig, så alla måste gå på tå omkring honom.”
Thatcher var idolen framom andra för Hannes Hólmsteinn Gissurarson, som var Davids nära vän och främsta rådgivare. Han lade den ideologiska grunden för liberaliseringen under sin väns tid som statsminister genom att översätta centrala verk av bl.a. Milton Friedman och F. A. von Hayek och genom egna böcker.
Han är född 1953 och anammade tidigt nyliberala idéer. Tillsammans med likasinnade bildade han 1979 det libertarianska sällskapet, som under början av 80-talet bjöd in de tre Nobelpristagarna Hayek, Friedman och James Buchanan till Island på besök som fick stor genomslagskraft. Till den tätt sammansvetsade gruppen hörde både David Oddsson och dennes efterträdare som statsminister Geir H. Haarde. Den nyliberala gruppen fick en tongivande roll inom självständighetspartiet under slutet av 70-talet.
När en strejk tystade det isländska rundradiobolaget för en kort tid hösten 1984 startade Hannes med en vän en illegal radiosändare som efter en dryg vecka tystades av polisen. De två fick böta, men intermezzot fick partiet att gå in för att avskaffa monopolet, vilket också snart skedde.
1988 utnämnde undervisningsministern, en ledande medlem av självständighetspartiet, Hannes till biträdande professor i politologi vid Islands universitet, trots starka protester från universitetet som rekommenderat en annan kandidat med större vetenskapliga meriter. Han var även medlem av styrelsen för Islands centralbank 2001-09, utan några meriter på ekonomins område.
Också i sin senare verksamhet har Hannes framstått mera som en polemiker och propagandist än som en vetenskapsman. Under början av 2000-talet fick han t.ex. för sig att skriva en biografi över Halldór Laxness, inte för att han tyckte om Halldór som författare, utan för att han tyckte illa om honom som vänsterintellektuell – han hade stämplat honom som en förrädare som sålt sig till Moskva. Men inte ens på den fronten lyckades han komma med något nytt och de tre volymerna visade sig huvudsakligen vara plagiat: den biografiska skildringen bestod till stor del av avskrifter från Halldór Laxness egna självbiografiska anteckningar och brev, där ’jag’ bytts ut mot ’han’, medan presentationen av hans böcker huvudsakligen kopierats från en svensk litteraturvetares arbete, mestadels utan källhänvisningar. Hannes dömdes till betydande ersättningar till Halldórs arvingar för plagiat, men hans anhängare samlade in pengar för skadeståndet.
Fiskekvoterna var den första produkten av privatiseringspolitiken. Fiskeriet är Islands viktigaste näring, som på 70- och 80-talen hotades av överinvestering och minskande fiskebestånd. Regeringen införde då ett system med individuella kvoter för de olika fiskeriföretagen baserade på de mängder de tagit upp de föregående åren. En av skaparna av systemet var Hannes. Kvoterna delades ut kostnadsfritt, men de fick formen av värdepapper som fritt kunde överföras. Fiskebestånden skyddades faktiskt. Däremot har man kritiserat att en viktig del av landets naturresurser, inte bara nuvarande utan också kommande, utan vederlag överfördes till en liten grupp välbärgade mänskor, som stod det styrande partiet nära. Dessa kvoter är värdefulla och i den stora guldruschen användes de ofta som pant för lån och en stor del av dem har hamnat hos Deutsche Bank. Långivarna har fordringar på ofångad fisk långt in i framtiden. Den som nu vill börja fiska måste köpa rättigheter från någon som fått dem gratis – ett ganska absurt uttryck för den nyliberala politiken.
Detta satte också sin prägel om samhällslivet och -tänkandet. Nu kunde en fiskekvotsägare över en natt bli dollarmiljonär och sätta sprätt på pengarna. I ett land där det tidigare rått en kalvinistisk arbetsetik förändrades moralen. Man började importera polacker och andra för att göra tråkiga jobb som man inte längre hittade frivilliga islänningar för.
Världens rikaste land skulle Island bli på kort tid. Hannes’ mest kända verk är Hur kan Island bli det rikaste landet i världen? (2002), men tanken uppstod redan dryga tio år tidigare. En kommitté, som tillsatts efter Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs toppmöte i Reykjavik 1986 för att fundera på hur Island kunde dra nytta av sitt internationella rykte, kom sommaren 1990 fram med två förslag: Island kunde marknadsföra sin oförstörda natur eller försöka bli ett globalt finanscentrum. Regeringen fastnade för den senare idén och ordnade 1991 en konferens där en ledande bankman ansåg att också om Island inte skulle lyckas bli ”nästa Schweiz eller Luxemburg” fanns det ingen orsak att inte försöka. Nyckeln var lägre skatter och mindre reglering.
Utländska sakkunniga påpekade att det inte fanns någon nämnvärd sakkunskap på området i landet, folk hade dittills placerat sina överlopps pengar i sällsynta frimärken snarare än i aktier och regleringen av finansmarknaden var underutvecklad.
Det avskräckte dock inte libertarianerna som ansåg att den ekonomiska kris som landet drabbades av åren 1988-93 berodde på statens alltför stora roll inom ekonomin. Statliga investeringsfonder hade satsat stora belopp på olika projekt, som t.ex. laxodlingar, som snart gick omkull. Om den offentliga ekonomin krymptes, statsägda banker och fonder privatiserades, regleringen minskades och marknadens osynliga hand tilläts verka skulle allt säkert gå bättre.
Under David Oddssons tid som statsminister genomfördes en rad privatiseringar och marknadsreformer. De statliga investeringsfonderna slogs ihop till en investeringsbank och aktier i den såldes till allmänheten 1998 och 1999, vilket skapade en aktierusch bland allmänheten. Hösten 2000 uppmanade de ungkonservativa regeringen att göra allt för att Island skulle bli ett globalt finanscentrum. Framför allt borde bolagsskatten sänkas så mycket att Island skulle betraktas som ett skatteparadis. Detta var också den centrala tanken i Hannes’ bok. Handelskammaren (Islands EK) förde år 2006 tanken vidare i sitt manifest ’Island 2015’: Island borde utropa sig till ”Frihetslandet” och genom att radikalt sänka skatter och avskaffa reglering bli ”världens mest konkurrenskraftiga land”.
Vad detta i praktiken skulle innebära diskuterades dock aldrig. Man dryftade t.ex. inte hur de depositioner som väntades strömma till Island skulle garanteras. Men det ingick väl i det libertarianska tänkandet att staten inte skulle blanda sig i sådant, allt skulle överlåtas åt marknaden.
Ändå etablerade sig aldrig några utländska banker och finansföretag på Island. Lyckligtvis. De isländska banker som fick växa sig stora utan statlig inblandning skapade alldeles tillräckligt stora problem när de kraschade.
KREPPA 2: OLIGARKERNA
Det viktigaste steget i projektet för att göra Island till världens rikaste land togs åren 2002 och 2003, när två statliga banker privatiserades. Redan då begicks det avgörande felet. Den ursprungliga tanken var att sälja bankerna till utländska investerare med erfarenhet av banksektorn och utländska tillgångar, helst så dyrt som möjligt. Målet var också ökad konkurrens. Regeringen hade gett uppdraget att genomföra detta åt en särskild privatiseringskommitté. En intresserad köpare av Landsbanki var svenska SE-Banken. Men just före det avgörande mötet tog regeringen över och avgjorde saken inom en liten grupp. Det visade sig senare att statsminister David Oddsson fått ett telefonsamtal från Björgólfur Gudmundsson, också han medlem av det konservativa självständighetspartiet, just återkommen från en exil i S:t Petersburg. Han lovade partiet inflytelserika poster i banken. Oddsson slog till och banken såldes till Björgólfur och hans affärskumpaner från S:t Petersburg, sonen Björgólfur Thor Björgólfursson och en tredje isländare, vilka tillsammans bildade konsortiet Samson – detta trots att deras anbud inte var det högsta. Björgólfur blev bankens styrelseordförande och partisekreteraren för självständighetspartiet viceordförande.
I gengäld fick regeringspartnern framstegspartiet välja köpare för statens post i den mindre banken, Búnadarbanki, som gick till investerare i den partiet närstående s.k. S-gruppen. Ingen i någondera gruppen hade några bankerfarenheter. Ganska snart gick Búnadarbanki upp i Islands yngsta bank, Kaupthing, där bröderna Lydur och Agust Gudmundsson genom sitt bolag Exista spelade en viktig roll. Bröderna har satsat mycket på färdigmatsbranschen i Storbritannien.
En av medlemmarna i privatiseringskommittén avgick i protest mot att man avvisat intresserade köpare som gett bättre anbud och anmälde att han aldrig upplevt så ett så regelvidrigt förfarande.
I det här skedet innebar privatiseringen alltså att vartdera regeringspartiet hade sin bank, som kunde ge kännbara bidrag till verksamheten, men med tiden var det snarare bankgrupperna som hade partier som kunde fungera som deras springpojkar.
Oligarkernas frammarsch har jämförts med motsvarande fenomen i Ryssland. Inte utan orsak. Island var ett rätt statiskt samhälle, med stor roll för staten. I Ryssland var det utländska rådgivare som i början av 90-talet, utgående från nyliberala idéer, gick in för att landet så snabbt som möjligt skulle kastas in i marknadsekonomin. De snabbaste och hänsynslösaste kunde på kort tid roffa åt sig av det som tidigare varit ”gemensam” egendom. Boris Jeltsin var svag och blev snabbt helt beroende av oligarkernas ekonomiska och moraliska stöd.
På Island räckte det med inspirationen från de nyliberala ideologerna och Thatcher. Marknadskrafterna skulle få fritt spelrum, men i det dominerande partiet hoppades man kunna inverka på vilka som skulle bli rika och samarbeta med dem. Nationalekonomen Thorvaldur Gylfason har starkt kritiserat denna banknationalisering ”à la russe”.
David Oddsson har anklagats för att på ett nästan putinskt sätt trakasserat dem som han betraktat som sina fiender, bl.a. genom att inrikta åklagarväsendets resurser på lämpligt sätt. Å andra sidan skriver den brittiske ekonomireportern Roger Boyes i sin bok Meltdown Iceland att oligarkerna på Jeltsins tid fungerade som landets inofficiella politbyrå och att det på Island kunde vara ungefär likadant.
Ett drag som förenat isländska och ryska oligarker har varit deras behov av att skryta med sina pengar. Björgólfur Sr har t.ex. köpt ligalaget West Ham och en av de lite mindre stjärnorna firade sin 50-årsdag på Jamaica dit han kallade Elton John för att framföra två sånger för en miljon dollar.
Björgólfur Sr & Jr tillhör en familj som varit Islands rikaste och mäktigaste och Jr, som är mest känd som Thor, är uppenbarligen fortfarande världens rikaste isländare. Thors förmögenhet uppskattades före den isländska kraschen till 1,4 miljard dollar. Delar av tillgångarna på Island har gått, men andra delar har överförts till olika skatteparadis. Själv är han mantalsskriven på Cypern, fast han bor i London, liksom en stor del av de andra rika isländarna.
Hans pappas morfar Thor Jensen lämnade Danmark som 15-åring och startade så småningom en rad företag på Island. Han överlevde två konkurser och slutade som en av Islands största jordägare. En av hans söner blev statsminister, en annan ambassadör i USA. En svärson var chef för öns största rederi, en annan, Thors farfar, var VD för Shell på Island.
Historien om hur Thors föräldrar möttes kunde vara tagen ur någon amerikansk såpopera (som också en del annat i den moderna isländska sagan). Björgólfur Sr var en lovande och ståtlig ung man när han år 1966 fick ett speciellt uppdrag av klanen Thors. En ung dam i familjen, Thora Hallgrimsdottir, hade på en bal i Reykjavik blivit förtjust i en officer i USA:s flotta, George Lincoln Rockwell, som både var krigshjälte och såg bra ut. Hon skilde sig och följde med honom till USA. Men snart var mannen med om att grunda USA:s nazistparti och blev en av landets mest aktiva rasister. Han ville föra in Ku Klux Klan i den moderna tiden, han myntade frasen White Power och organiserade en ”hatbuss” för att egga upp de vita mot de svarta.
Det var för mycket för familjen Thors och Björgólfur Sr fick i uppdrag att föra hem Thora och barnen till Island. Det lyckades också, över förväntan. Efter återkomsten förälskade han sig i den 12 år äldre Thora, de gifte sig och snart föddes Thor.
Björgólfur Sr blev med tiden chef för rederiet Hafship, som dock gick omkull 1985. Han blev följande år indragen i en process mot ledande personer inom företaget som anklagades för 450 olika förseelser, från försnillning till bedrägeri. De flesta åtalspunkterna ogillades, men Björgólfur Sr dömdes till ett år fängelse villkorligt.
Detta kom som en stor chock för Thor, som nu föresatte sig att göra vad han kunde för att återställa familjens goda rykte. ”Respekt är det jag tänker på mest. Makt, pengar är vägen till respekt”, har han förklarat. Han började med att studera finanser vid New York University och återvände sedan till Island där hans pappa nu var chef för bryggeri- och läskedrycksenheten inom läkemedelsföretaget Pharmaco.
Men ölbryggandet blev inte så lukrativt som man hoppades på efter att ölförbudet på Island upphävdes 1989. Så Björgólfur Sr sålde på Pharmacos vägnar bryggeriutrustningen till en grupp kring en isländsk arkitekt i S:t Petersburg och sände sin son och dennes vän Magnús Thorsteinsson dit som kompanjoner till arkitekten. Det uppstod snart en maktkamp kring bryggeriet som ledde till processer i ryska och isländska domstolar. Trion Björgólfur Sr & Jr samt Magnús upplöste samarbetet med arkitekten. I stället startade de bolaget Bravo International som sålde longdrinkar och började tillverka ett öl i en högre prisklass som lanserades med ett jättejippo i stadens centrum.
Konkurrensen i branschen var under 90-talet knivskarp och ingen klarade sig utan beskydd av någon maffiagrupp. Två av den största konkurrenten Baltikas direktörer sköts ihjäl och ett bryggeri brändes ned. År 2002 sålde trion firman till Heineken för ett pris som sägs ha gett var och en av dem en vinst på 110 miljoner dollar.
Rykten har florerat om ett fortsatt samröre mellan Thor och ryska intressen också efter bryggeritiden, bl.a. med hänvisning till att han har flera av sina bolag registrerade på Cypern, där den ryska närvaron är stark. Efter att ha gjort konkurs 2009 återvände Mágnus till S:t Petersburg. Thor driver numera sina affärer huvudsakligen från London.
Återintåget på den isländska ekonomiska scenen tycks dock ha varit symboliskt viktigt för honom. Genom att ta över makten inom landets landets traditionella storbank och installera sin far som styrelseordförande där upplevde han sig ha uppnått revansch för sin familj.
Fast trion betalade aldrig för sitt inköp, har det nu framgått i samband med den stora konkursen. Samson hade svårigheter med finansieringen av inköpet av den stora posten i Landsbanki, men lyckades till slut få ett lån i Búnadarbanki (senare Kaupthing). Chefen för låneavdelningen där, Sigurjon Th. Arnason, belönades med en utnämning till VD för Landsbanki.
Lånesumman, som motsvarade 47 miljoner dollar, återbetalades dock aldrig och när Kaupthings konkursbo krävde in beloppet av Björgólfur Sr & Jr (Mágnus lösgjorde sig 2005 från Samson) svarade de med att begära att halva summan skulle avskrivas. Detta väckte stor indignation på Island, där man konstaterade att de två under de sex år de ägde Landsbanki kasserade in en större summa i dividender från banken än den de nu ville skriva av. Dessutom hade de köpt ett privat jetplan, ett fotbollslag och framför allt en lång rad företag, hellre än att betala tillbaka sitt lån.
Det var så kompisekonomin fungerade på Island, man tog stora lån i varandras banker och stannade aldrig upp för att betala sina skulder, eftersom man bara ville ha mera pengar.
Samson var också största ägare i investeringsbanken Straumur-Burdarás, Islands fjärde stora bank, som gick omkull våren 2009.
Av de tre storbankerna var Glitnir värstingen, som genom sitt fall drog med sig också de båda andra bankerna. Men Landsbanki är den som i dag plågar Island och islänningarna allra mest. Genom sina Icesave-konton i Storbritannien och Nederländerna samlade banken in stora pengar och dessa länders regeringar förutsätter att isländska staten ska ersätta större delen av deponenternas förluster, vilket belastar skattebetalarna för årtionden. Hur det ska skötas är ännu olöst.
Thor i Finland är ett mycket litet kapitel i de isländska kapitalisternas historia, men många av oss minns hans arroganta attityd när han försökte göra Elisa till ett verktyg i hans expansion inom telefonbranschen i Östeuropa. Han hade tidigare köpt upp bolag, eller andelar i bolag, i branschen i Bulgarien, Tjeckien och Polen. Kanske arrogansen var en inställning han fått under åren i S:t Petersburg – i varje fall uppträdde han som om ledningen för gamla Helsingfors Telefonförening skulle ha levt kvar i en gången tid och inte förstått vilka nya möjligheter som kunde öppnas genom djärva satsningar på nya marknader. När han inte fick genklang för sina idéer klagade han över nationalism. När han sedan sålde sin andel i Elisa lär han ha fått 311 miljoner dollar, mer än tre gånger så mycket som han ursprungligen satsade. På ungefär samma sätt försökte han tränga in i Amer Sports.
Bättre lyckades han med sin verksamhet i medicinbranschen. Han började med ett bulgariskt företag som tillverkade generiska mediciner och som slogs ihop med Pharmaco, som vid det här laget övertagits av Samson. Genom en rad andra köp uppstod en stor koncern, som fick namnet Actavis och som har tillverkning speciellt i Östeuropa och Indien. Thor är fortfarande största ägare och Actavis är den största enheten i hans ekonomiska imperium, som är uppbyggt kring bolaget Novator (”nya Thor”).
I juli rapporterades att Thor nått en uppgörelse med fordringsägarna som innebär att han behåller aktierna i bl.a. Actavis och i Verne Holdings, som planerar att bygga stora serverhallar i den forna flygbasen i Keflavik som kan utnyttja billig isländsk energi. Men alla vinster från bolagen ska gå till att betala av hans skulder på 1 200 miljarder isländska kronor, mer än dubbelt så mycket som Islands statsbudget för år 2010. Den störste fordringsägaren är Deutsche Bank som lånat ut 4,7 miljarder euro – 740 miljarder kronor – till Thors bolag Novator. Thor ska också sälja sina fastigheter vid Thingvellir och i Reykjavík. Även de pengarna ska gå till att betala skulder.
KREPPA 3: HYBRIS
En annan islänning som gjorde en räd också i österled var Hannes Smárason, som var speciellt intresserad av flygbranschen. Han köpte mindre flygbolag och andelar i större, bl.a. i Finnair. Han uppträdde lika arrogant som Björgólfur Thor Björgólfsson, och hade lika liten framgång som han. Lyckligtvis. Finnair, som opererar med smala marginaler i en stenhård konkurrens, kunde ha haft svårt att klara sig med Smárason som rådgivare. Han hade graduerats från MIT och ledde FL Group, ett investeringsbolag som bl.a. var stor ägare i Glitnir-banken och i Icelandair. Gruppen köpte 8,25 procent av aktierna i moderbolaget till American Airlines. Michael Lewis, en journalist som skrivit ett par av de bästa böckerna om den amerikanska finanskrisen, skriver förundrat om den isländska självsäkerheten: ”Ingen inom FL Group hade någonsin drivit ett flygbolag, ingen inom FL Group hade ens haft någon meningsfull arbetserfarenhet från ett flygbolag. Detta hindrade inte FL Group från att berätta för American Airlines hur ett flygbolag skulle skötas.”
Detta var ett centralt drag i den isländska historien: ett gränslöst självförtroende som inte motsvarades av verkliga erfarenheter eller insikter.
Lewis berättar om hur en hedgefond i London blev så förbluffad över alla de dåliga affärer som isländska banker finansierade att den anställde några ”privatdetektiver” för att komma underfund med vad som pågick i Islands finanssystem. De kom tillbaka med ett schema med ett bysantinskt nät av enheter knutna till varandra och denna sammanfattning: ”En handfull unga män på Island, utan någon erfarenhet av finanser, tar kortfristiga lån på miljarder dollar från utlandet. De lånar dessa pengar vidare till sig själva och sina vänner för att köpa tillgångar – banker, fotbollslag o.s.v.” Eftersom priserna på hela världens tillgångar var stigande ” – delvis tack vare dessa isländska vettvillingar som betalade galna priser för dem – föreföll det som om de tjänade pengar”.
Här har vi en parallell till den amerikanska finanskrisen. De isländska bankerna satsade inte just på de amerikanska sub-prime-bostadslånen, däremot finansierade de en massa annat till överpriser.
En annan chef för en hedgefond förklarade för Lewis det isländska finansväsendet såhär: ”Du har en hund och jag har en katt. Vi kommer överens om att vardera är värd en miljard dollar. Du säljer hunden till mig för en miljard och jag säljer katten till dig för en miljard. Nu är vi inte längre keldjursägare utan isländska banker med en miljard dollar i nya tillgångar.”
Den förre chefen för privatbanken Singer & Friedlander i London berättade för underhuset om hur det gick till när Kaupthing började köpa upp företaget. Han flög till Reykjavik för att kolla vem dessa islänningar var. ”De var mycket annorlunda. De skötte sina affärer på ett mycket märkligt sätt. De vara alla otroligt unga. De kom alla från samma bekantskapskrets i Reykjavik. Och de hade ingen uppfattning om vad de höll på med.” Däremot var de alla välutbildade.
Detta ger en ledtråd till vad som hände. Alla deltagande kom från samma miljö och suggererade varandra att tänka på ett visst sätt, det uppstod ingen diskussion där olika synpunkter mötte varandra. (Man kommer att tänka på våra 70-talstaistoiter.) Lewis fäster sig dessutom vid att det isländska samhället verkade vara mer könssegregerat än andra miljöer där han rört sig, affärskretsarna var helt manliga och av partierna var självständighetspartiet manligt och socialdemokraterna kvinnligt dominerat. Därför är det kanske naturligt att städjobbet efter kraschen överlåtits åt kvinnor, med statsminister Jóhanna Sigurdardóttir i spetsen.
Lewis publicerade sitt långa reportage i Vanity Fair (Fåfängans marknad – ett mycket lämpligt forum…). Han tar ut svängarna ordentligt, vilket märks redan i titeln Wall Street on the Tundra, och tolkningarna slår nog slint några gånger, men artikeln är ändå högst läsvärd.
Kritik utifrån
togs inte välvilligt upp. Lars Christensen på Danske Bank berättar för Lewis om hur det gick när han och tre kolleger skrev en rapport som varnade för att Islands finanssystem vuxit med en vettlös fart som kunde sluta i en katastrof. När han presenterade rapporten på Island möttes han av ilska. ”De isländska bankerna tog det personligt. Vi hotades med processer. De sade: ’Du är dansk och avundsjuk över att det går så bra för Island’.”
Från statsministern och centralbankschefen nedåt angrep man danskarna och andra utlänningar som tvivlade på det ekonomiska undret. Hybrisen inom den isländska finansvärlden hade redan nått en punkt där man startat akademisk forskning om varför den isländska affärsmodellen var bättre än alla andra och president Ólafur Ragnar Grimsson såg i ett föredrag i England som orsaker till de isländska framgångarna en tradition redan från vikingatiden av risktagande och framfusighet, bristen på byråkrati och viljan att fatta snabba beslut.
Men det förekom också kritiska röster på Island, det fanns forskare som betvivlade bankexpansionens hållbarhet, och det fanns politiker som kritiserade de sociala konsekvenserna av den. En av de senare var Jón Baldvin Hannibalsson, som tjänat som ordförande för socialdemokraterna, som finansminister och utrikesminister och därefter varit ambassadör i USA (1998-2002) och i Finland. I en intervju i The Reykjavik Grapevine i september 2006 hävdade han att Island höll på att bli ”en karikatyr av rå amerikansk kapitalism. Island som varit en nordisk välfärdsstat är på väg att bli det mest ojämlika landet i Europa /…/ Under min tid i USA såg jag klart hur demokratin där lamslagits. Demokratin har tagits som gisslan av de rika och av förmögna bolag. Många amerikanska politiker är köpta av kommersiella intressen.” USA domineras numera ”totalt av en arrogant plutokratisk elit. Denna elits samlade förmögenhet är otrolig, liksom också deras arrogans.” Nu höll den isländska politiken på att i allt högre grad likna den amerikanska plutokratin.
”Se på medierna. Vilket är mediernas ständiga ämne här på Island? Pengar, pengar, pengar. Vem är rikast i dag och vem var rikast i går? Vem sålde det här? Vem köpte det där? /…/ Den politiska diskussionen saknar numera substans, eftertanke. De som numera avgudas i vårt samhälle är les nouveaux riches.”
Dessa superrika satte verkligen sprätt på sina pengar. I början av hösten 2008 skrev nationalekonomen Thorvaldur Gylfason: ”Det borde ha stått självklart för varje förnuftig mänska att företagsamheten hos expansionsvikingarna och deras vänner i bankerna och den politiska världen var helt ute i det blå. Ingen företagsverksamhet kan bära ett så uppenbart vanvett. Ta t.ex. fiskekvotskungen som skaffade sig en helikopter eftersom tidtabellen för ruttflyget mellan öarna och fastlandet inte passade honom. Ta bankägaren som byggde sig ett hus i Reykjavik med skottsäkra rutor i fönstren och en fullt utrustad operationssal inne i sin bostad. Ta alla de mänskor som köpte svindyra hus endast för att sedan spränga dem i luften och bygga ännu dyrare hus på tomten. /…/ Bankernas otyglade girighet hade inga gränser. Bankernas ägare ställde politikerna i rad omkring sig, uppenbarligen för att köpa sig fred.”
Butikskungen Jón Ásgeir Jóhannesson var vid sidan om Thor Islands andra riktigt stora penningjonglör. Han byggde tillsammans med sin pappa upp en kedja med billigbutiker som snart blev helt dominerande inom dagligvaruhandeln på Island. Följande steg blev att köpa upp butikskedjor i Storbritannien, speciellt inom klädbranschen. Hans centrala bolag var Baugur och han hade också ett stort inflytande inom Glitnir-banken.
Att reda ut hans affärer efter kraschen har visat sig vara speciellt svårt. Jón Ásgeir har minimerat byråkratin och flyttat över tillgångar från sin ena ficka till sin andra, eller till andra familjemedlemmar. Han har hållit sig undan sina fordringsägare så långt det gått. En domare i London som nu i juli skulle ta ställning till en begäran om att hans tillgångar skulle frysas vägrade tro att Jón Ásgeir plötsligt var så medellös som han påstod sig vara och betecknade honom som en person med ‘low standard of commercial morality’ (låg moralisk standard på det ekonomiska området). På andra plan höll han en hög standard: han hade en Rolls Royce, en Aston Martin och en Range Rover i England, två Range Rover och en Bentley på Island, två lyxjakter, ett skidslott i Alperna, två dyra våningar i New York, bostäder i London och Reykjavik.
Begäran om att hans tillgångar skulle frysas hade inlämnats av Glitnirs konkursförvaltare, som hävdat att Jón Ásgeir rånat banken inifrån och använt den som en förlängning av sitt privata bankkonto.
Kraschen som kom borde inte ha varit någon överraskning. Ännu den 21 september 2008 påstod visserligen Lárus Welding, FD för Glitnir-banken, i en TV-diskussion om den internationella finanskrisen och hur den kunde inverka på de isländska bankerna, hans egen inberäknad: ”Vi kan nu se att flexibiliteten i vår struktur och det sätt på vilket vi förberett oss gett oss en mycket säker ställning”. Åtta dagar senare tillkännagav regeringen sitt beslut att nationalisera Glitnir för att undvika den omedelbart förestående konkursen. Under den kommande veckan försämrades också Landsbankis och Kaupthings situation så att de genomgick samma öde.
I slutet på samma höst intervjuades professorn i filosofi Páll Skúlason och tillfrågades bl.a. om den ekonomiska bankrutten kanske föregåtts av en moralisk bankrutt. Han konstaterade att staten misslyckats med sin viktigaste uppgift, att ge medborgarna säkerhet och stabilitet. Det hade delvis berott på att de dominerande partierna strävat till att överföra resurser från myndigheter till individer genom privatisering. Denna nyliberala anda hade inte ifrågasatts. Pengarnas betydelse blev allt större. Detta satte sin prägel på Island under de senaste åren. ”Ingen var en ’riktig karl’ om han inte försökte skrapa ihop mera pengar. Hela vårt samhälle hjärntvättades med tanken att det viktigaste målet i livet var att skaffa sig pengar. Pengarna blev alltings mått.”
”Ett samhälle som detta kan aldrig blomstra. /…/ Ett samhälle som styrs av tanken att penningen är det enda värdet korrumperas oundvikligen och förfaller till girighet. Det tvingar det ekonomiska tänkandet på alla aspekter av livet, på politiken, på familjerna, på aspekter av livet där pengarna verkligen inte har något värde och ingen betydelse”.
Bankkraschen innebar enligt Páll en möjlighet att komma ut ur detta tänkande där samhället enbart styrs av ekonomiska värderingar och återupprätta politiska värden som demokrati och skälighet, etiska värden som rättvisa och vänskap, sociala värden som respekt och integritet.
En förutsättning för detta var enligt Páll att de mänskor som lett landet in i bankrutten avgick, de hade förlorat sin trovärdighet och kunde knappast någonsin återfå den. De hade vanskött landet på ett sätt som kunde kallas ”omedvetet förräderi”, och detta gällde både regeringen och finansinstitutionerna.
Det kunde ha gått
ännu värre, det är den tröst för tigerhjärtan som den amerikanske professorn William Black gett. Om inte den internationella finanskris som utlöstes av de amerikanska subprimelånen och Vilda västern-framfarten på Wall Street hade kommit kunde de isländska bankvikingarna ha fortsatt sin framfart ännu några år innan de kraschat. Men då hade hela Island utplånats. Blacks resonemang är enkelt:
När kraschen kom var bankernas sammanräknade balanser redan tio gånger så stora som Islands BNP och de hade dubblerat omsättningen varje år. Om de fått fortsätta att expandera i samma takt hade de på ett år blivit tjugo gånger större är bruttonationalprodukten och på två år fyrtio gånger större. Redan nu blir det mycket tungt för islänningarna att betala sin del av bankernas åtaganden. Men om detta hade pågått ännu i två år innan den oundvikliga kraschen kommit, skulle skulden ha hunnit växa sig så stor att de flesta yngre islänningar skulle emigrera. Nu förstörde de tre bankernas framfart landets ekonomi, men hade de fått fortsätta två år till hade de utplånat hela nationen.
KREPPA 4: REGNBÅGSREVOLUTIONEN
Ingen var skyldig till hrunid (kraschen), eller åtminstone var det ingen som medgav sin skuld. Regeringen medgav inte något ansvar för hur landet hade skötts, ingen minister ansåg sig ha kunnat göra någonting annorlunda, centralbankschefen David Oddsson, den som i tiden som statsminister startat hela processen, utövade ingen självkritik.
Trubaduren Hördur Torfason blev den som till slut fällde regeringen. Han samlade efter bankkraschen lördag efter lördag mänskor utanför alltinget för att kräva regeringens avgång. Det tog lång tid innan ministrarna insåg att det var allvar.
Han är av segt virke, han levde i femton år i exil eftersom det var svårt för en homosexuell att tjäna sitt levebröd på Island.
– När jag gick i teaterskolan blev det ett problem för mig att jag inte fick öppet vara det jag var. Jag såg folk misshandlas för att de var homosexuella. Jag hade då bra med jobb på TV och teater och spelade in skivor, jag kunde ha blivit välbärgad. I teaterskolan diskuterade vi skådespelarens roll, hur långt kunde han vara en mänska med en egen röst? Som 27-28-åring valde jag till slut att inte längre gömma mig, jag ville jag vara mig själv. Jag hade börjat som frilansartist 1971, men när jag steg ut ur skåpet 1975 förlorade jag, det blev en fullständig blackout. Jag gjorde då film och var ganska känd. Folk ville döda mig. Så jag flyttade till Köpenhamn, men jag kom till Island varje höst för turnéer där jag talade om vikten att inse att vi är mänskor med olika läggningar.
Klimatet på Island blev tolerantare och 1991 flyttade Hördur tillbaka och började arbeta för organisationen för homosexuella. Till en början använde medlemmarna masker vid demonstrationer. Hördur har gjort två-tre turnéer om året med sina sånger och berättar att han arbetar helt självständigt, han producerar t.ex. själv sina CD-skivor. I samma anda har Hördur arbetat för att försvara politiska flyktingar, som inte heller varit välsedda på Island.
– Vi har haft ett nästan fascistiskt styre på Island, självständighetspartiet har uppträtt som om de ägde landet.
Han är chockerad av att 30 procent av islänningarna fortfarande stöder partiet trots dess ansvar för bankäventyret.
Måttet rågades för Hördur genom bankkraschen i början av oktober 2008, som ingen ville ta ansvaret för. Redan den 11 oktober samlade han mänskor utanför alltinget för den första demonstrationen. Till en början var skarorna inte så stora, men de växte för varje lördag. Man ville ställa frågor, men fick aldrig några svar.
– Vi möttes varje lördag klockan 12. Vi började snart förbereda större demonstrationer och skaffade goda talare för att analysera situationen. Vi ville samla mänskor, men inte sådana som krossade flaskor eller liknande. Våra krav var att regeringen, centralbankschefen och finansinspektionens ledning skulle avgå och nyval utlysas.
Isländska medier gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl demonstrationerna – de styrs nästan hundraprocentigt av de politiker och affärsmän som var ansvariga för det som skett.
– De gjorde vad de kunde för att tysta mig, men de glömde den erfarenhet jag har. Jag har haft tusentals åhörare på mina konserter trots att medierna tigit ihjäl mig – de accepterar mig inte och vill tysta mig som artist. Jag gör inte reklam för mina framträdanden och skivor i dessa medier, bara på internet. Det finns folk som vill krossa mig, jag litar på ingen. Jag visste att också detta skulle bli en svår kamp. Jag tror att folk med tiden förstått bättre vad det handlat om.
Det framgår tydligt att Hördur är en ensamvarg. Han understryker att han kämpar för medborgerliga rättigheter, men inte räknar sig som höger eller vänster.
– Jag är inte politiskt engagerad, det är en av mina principer. De som kämpar mot mig hittar inget de kan utnyttja, jag får inte pengar från något parti.
En ny grundlag är Hördurs följande mål.
– Vår nuvarande grundlag från 1878 är baserad på den danska grundlagen och den är inte skriven för oss. Nu vill jag samla folket bakom kravet på en ny konstitution. Jag har bett respekterade mänskor från universitetet till möten om saken och det har varit mycket intressanta möten. Det är en växande rörelse, det är många som drömt om en ny grundlag. En del ville starta redan i våras, men jag ville vänta till hösten. Då startar en ny rörelse och demonstrationer för en ny grundlag. En grupp ska skriva ett utkast. Den baserar sig inte på de existerande partierna.
Han medger att det inte är någon liten uppgift som han tagit på sig, men han vill göra saken själv.
– Jag har fyra vänner som stöder mig och ger råd, men de blandar sig inte i mitt arbete. Det är jag som formulerar målen, och när de uppnåtts, när grundlagen antagits, stiger jag åt sidan. Jag vill inte ha makt. Jag föredrar att arbeta såhär. Om man skapar en organisation tar det mycket tid.
En kapten på skeppet räcker, anser Hördur. Annars blir det lätt maktkamp.
– Det är många grupper som försökt ta över vad jag gjort, folk med en politisk agenda. Men när idéer blir Helig Sanning har något gått snett. Systemet är ruttet och de som satt vid makten satt alldeles för länge. Men de flesta tror på det politikerna berättar och om någon försöker kritisera dem vill man tysta den.
Hördur har två mobiltelefoner, i olika fickor.
– Många som arbetar för mig har jag aldrig mött. De har hittat min hemsida och jag ringer dem. Jag arbetar alltid med två-tre mänskor. Om en hoppar av ringer jag följande.
Han medger att han emellanåt känner sig ensam.
– Ingen är profet i sitt eget land. Jag har många gånger fått höra: Stoppa detta nonsens, ingen har gjort sådant tidigare. Man ska inte resa sig mot makten. Folk försöker förstöra mitt rykte. Men varje gång jag blir angripen blir jag starkare. Om jag blir kritiserad är jag nog beredd att ompröva min åsikt, men jag ger inte upp.
Ekonomisten Thor Saari
jobbar på ett annat sätt än Hördur Torfason.
– Jag var en av dem som deltog i demonstrationerna varje lördag framför alltinget. Jag hade ett arbetsrum i Reykjavikakademin och där var vi omkring 10 mänskor som var intresserade av vad som hände och en eller två gånger i veckan samlades vi till möten för att diskutera eller organiserade konferenser. Överallt på Island uppstod sådana små grupper spontant. Vi hade kontakt med en grupp i Akureyri och tillsammans samlade vi alla grupper vi kände till ett stort gräsrotsmöte. 43 olika grupper deltog och lade fram sina synpunkter. När vi nästa dag sammanfattade diskussionerna kom vi till att alla talat om samma sak: hur kunde det politiska systemet reformeras och demokratin förbättras?
– Den 20 januari 2009 föll regeringen sedan vi protesterat sex dagar och sex nätter utomhus i Reykjavik. Det var en mycket speciell stämning, folk diskuterade och sjöng. När regeringen fallit undrade vi vad vi skulle göra. Skulle vi bara gå hem eller skulle vi försöka delta i fortsättningen? Vi bildade Medborgarrörelsen. Vi hade inte möjligheter att nå enighet om ett politiskt program, men vi ville formulera några centrala principer. Jag och Lilja Mósesdóttir skrev princippappret, hon blev sedan invald för de vänstergröna. De flesta av oss hyste dock en djup misstro mot hela partietablissemanget. Fast de vänstergröna inte suttit med i regeringen hade ordföranden Steingrímur Jóhann Sigfússon suttit 30 år i alltinget, så han kändes som en del av det politiska etablissemanget.
Thor var en av de fyra som invaldes i alltinget för Medborgarrörelsen, men en av dem gick sina egna vägar. En fraktion som ville ha en hierarkisk struktur med ordförande och styrelse tog snart makten, varpå Thor och de två andra alltingsmedlemmar, som ville ha en platt struktur, grundade Rörelsen.
– Vi diskuterar tills vi kommer fram till en lösning, vi röstat inte. Det tar tid, men fungerar.
Rörelsens agenda är framför allt att stärka demokratin på olika sätt, bl.a. genom folkomröstningar.
– Om vi uppnår det vi strävar till eller om vi ser att förändringar är omöjliga upplöses Rörelsen. Jag t.ex. har inget intresse av att stanna i politiken.
Thor är inte förvånad över att skämtgruppen Bästa partiet segrade i kommunalvalet i Reykjavik i maj, vilket ledde till att dess ledare komikern Jón Gnarr blev borgmästare.
– Det politiska systemet är så korrumperat och nepotistiskt att också Bästa partiet framstod som ett positivt alternativ. Det kan bli ett redskap för förnyelse.
Rörelsen grundades enbart för att ställa upp i alltingsvalet och ägnar sig inte åt kommunalpolitik, men ser positivt på alla nya initiativ, säger Thor.
I Hennala 1918
arkebuserades barberaren Elias Saari, som anklagades för att ha tillhört det röda gardet. Thor Saaris syster kom till Finland 1997 för att finna spår efter deras gemensamma farfar. Hon satte in en efterlysningsannons i en tidning och fick faktiskt ett svar från en avlägsnare släkting som berättade att Elias varit i USA, men kommit tillbaka till Finland. Han blev barberare i Forssa och mötte en kvinna och de fick en son. Men så kom inbördeskriget, han arresterades som röd och fördes till Hennala-lägret i Lahtis, där processen gjordes kort. Hustrun och sonen reste omkring 1919 till New York. Så kom andra världskriget och sonen var en tid kommenderad till Island, där han mötte en kvinna, innan han 1944 sändes för att delta i landstigningen i Normandiet. Han marscherade genom Frankrike och Tyskland och sändes sedan hem till USA, där han studerade till flygmekaniker. När de första flygen började gå mellan USA och Europa med mellanlandning i Keflavik anmälde han sig som frivillig och mötte sin isländska väninna, som han inte sett på fem år, och de gifte sig. De bodde på Island i flera år, men flyttade sedan till Miami Beach, där Thor och hans syster föddes. Sedan blev det skilsmässa och barnen flyttade med sin mamma till Island.
– Vi levde tillsammans med min finska farmor i USA. Hon godkände inte att man gav mig leksaksvapen och hon lärde oss finska, men jag var bara fem när vi kom till Island. När jag var 16 gick jag till sjöss och var sjöman i tio år och kom många gånger till Finland. Sedan studerade jag ekonomi på universitet i USA och jobbade en tid på Wall Street, bl.a. på 47:e våningen i World Trade Center. Det var en märklig värld. Jag gick över till FN där jag redigerade FN:s statistiska årsbok. Så kom jag tillbaka till Island i början av 90-talet och jobbade på centralbanken och kontoret för statens upplåning. Samtidigt deltog jag i arbetsgrupper i OECD och medverkade i projekt kring skuldhantering i länder i Afrika.
Från sidan följde Thor med utvecklingen hemma på Island och blev alltmer oroad. Men när han i början av år 2007 kontaktade folk på centralbanken sade man bara att han skulle ta det lugnt, allt var OK.
Men det var det inte. Omvälvningen som till slut kom har av journalisten Valur Gunnarsson döpts till Regnbågsrevolutionen: protesterna som startades av den första islänningen som kom ut ur skåpet ledde till att den första öppet lesbiska statsministern i världen, Johanna Sigurdardóttir, tillträdde.
KREPPA 5: SVARTA RAPPORTEN
Vad ledde till kraschen?
– den frågan har islänningarna ställt sig många gånger. Islands TV:s ekonomikorrespondent Sigrún Davidsdóttir, konstaterade i sin utmärkta blogg (på engelska) i juni att hon efter kraschen ansett att bankerna ”misskötts av mänskor som i de flesta fall inte sett något annat än en isländsk bank – att en kombination av brist på erfarenhet av internationell bankverksamhet, hybris och arrogans fällt dem”. Det är hon inte längre så säker på. Redan finska finansinspektionens förra chef Kaarlo Jännäri konstaterade i sin rapport i april förra året att de tre isländska bankerna högst antagligen skulle ha gått omkull, oberoende av den internationella finanskrisen, eftersom deras affärsidé inte var hållbar. Vid den tidpunkten hade antydningar om direkt svindel just börjat dyka upp. Genom rapporten från alltingets undersökningskommitté är nu mycket mera känt och Sigrún tror inte längre att kraschen enbart skulle ha berott på bristande erfarenhet.
Speciellt hänvisar hon till Jón Ásgeir Johannessons framfart. Han hade byggt upp ett affärsimperium på Island och i Storbritannien kring sitt bolag Baugur och ända sedan 1998 hade han också försökt bli majoritetsägare i en bank. Det lyckades först i medlet av 2007, men han tog snabbt igen det försummade. ”Trots att hans lån redan fyllde sida efter sida i Glitnirs lista över lån fortsatte han att ta nya lån och använde allt skummare metoder för att dölja att hans ställning i förhållande till banken saknade rim och reson och att alla regler bröts och ignorerades.” I slutet av 2007 uppgick hans och hans familjs lån från Glitnir och andra isländska banker till sammanlagt 2,6 miljarder euro, en femtedel av Islands BNP.
Villkoren för de lån Jón Ásgeir krävde ut för sig och sin krets var speciella. Sigrún berättar om några lån som hans kompanjon Palmi Haraldssons bolag Fons fick av Glitnir. Räntan var lägre än den som Glitnir själv betalade för sin upplåning. Säkerheten bestod enbart av aktier i Glitnir och Fons, som snart inte skulle vara värda något alls. I ett mejl från en anställd vid Glitnir till bankens VD, som publiceras i undersökningskommissionens rapport, frågas varför banken måste besvära sig med att göra upp komplicerade lånevillkor när det skulle vara mycket enklare att skicka pengarna direkt till Palmis konto på Cayman Islands.
Mot denna bakgrund frågar hon hur en bankchef tänker som beviljar sig eller sin krets lån med lägre ränta än banken betalar för sin inlåning, aldrig betalar bort sina lån och överhuvudtaget gör upp lånevillkoren så att alla nackdelar faller på banken och alla fördelar på honom själv eller hans vänner. ”Tror han att banken har en stor framtid? Eller bara en begränsad framtid, så att det är bättre att han skyndar sig att ta ut alla fördelar så länge det finns något att ta?”
Den svarta rapporten som blev färdig i april i år blev en omedelbar bestseller, trots sina nio volymer och 2300 sidor. Många blev positivt överraskade av att rapporten var så grundlig, baserad på intervjuer med 300 personer, och att den inte slätade över det som hänt, vilket dittills varit den allmänna kutymen. Rapportens syfte var att reda ut det politiska ansvaret för vad som skett. En särskild åklagarmyndighet som assisteras av den fransk-norska experten på ekonomiska brott, Eva Joly, utreder eventuella åtal. Det verkar uppenbart att åtal kommer att väckas, men det kommer ännu att kräva långvariga utredningar. Däremot är det är få som vill ta det politiska ansvaret, några få har tagit ”time-out”, utan att ändå klart medge någon skuld.
Förre statsministern, senare centralbankschefen David Oddsson är den som oftast nämns i rapporten, men han är den som minst av alla erkänt några fel. Han vägrade lämna centralbanken och det behövdes en speciell lag för att tvinga bort honom. Detta jämförde han med korsfästelsen av Jesus (inget skämt).
Privatiseringens ideolog Hannes H. Gissurarson var i en intervju nöjd med att processen fört upp Island till de rika och fria ländernas skara, till vilka han också räknade Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada (enbart anglosaxiska länder alltså). Att det sedan gick snett förklarade han mest med olyckliga omständigheter och till en liten del med att politikerna inte hade tillräcklig makt att styra bankmännen, som från sina lyxjakter och privata jetplan gav sina direktiv över mobiltelefoner. Det är plutokraterna som störtat Island i fördärvet, däremot såg Hannes inget fel i sina teorier eller i David Oddssons handlande.
Politikprofessorn Eirikur Bergmann hoppades i The Guardian att rapporten skulle göra slut på den ansvarsflykt som makthavarna ägnat sig under de gångna 18 månaderna. Han sammanfattade rapportens budskap såhär: ”En farlig blandning av girighet, inkompetens, nepotism, nationalism, ungdomlig dragning till risker och ett slags kollektivt överlägsenhetskomplex ledde till hela den isländska finanssektorns fall. /…/ Rapporten tecknar en bild av ett finanssystem som var omöjligt att kontrollera och ohållbart och som vuxit sig så stort att isländska staten inte längre hade möjligheter att backa upp det som långivare i sista instans. Sedan de privatiserats kom alla tre huvudbankerna att ägas av var sin nyrik isländsk familj. Rapporten visar tydligt hur de tre affärsblocken, i ett slags testosterondriven pisstävling, använde de besparingar som generationer av hårt arbetande islänningar samlat för att storma den globala finansmarknaden, t.ex. i Londons City.”
Rapporten visar vidare hur detta möjliggjordes av att laissez-faire-regeringen genom sin avregleringspolitik ”skapat ett monster som den inte kunde kontrollera: den isländska viking-kapitalisten föddes. Försiktighet och klassisk visdom avfärdades som gammalmodigt.” Dessa vikingar, ofta just utexaminerade från handelshögskolor, begav sig enligt Bergmann ut i Europa på erövringståg med fickorna fulla av lånepengar och köpte företag i branscher de inte ens kunde uttala. ”Denna nya generations snabba beslutsfattande och risktagande lovordades i affärstidningar världen runt, vilket stärkte dessa unga alfahannars redan överdimensionerade egon.” Resultatet blev att Island på mindre än tio år förvandlades från en traditionell nordisk välfärdsstat till ett land med en ”avreglerad guldruschkapitalism”.
Reaktionerna på rapporten präglades inte av förvåning, annat än över att kommissionen faktiskt vågat säga att kejsaren var naken. Svaren på en enkät i The Reykjavik Grapevine i maj präglades närmast av en lättnad över att det man redan visste nu sagts ut.
En adb-planerare blev i alla fall förvånad över hur lättvindigt också viktiga beslut fattats. Hon tar som exempel det möte där regeringens och centralbankens ledning beslöt att ta över den första banken, Glitnir. Ekonomiministern var inte på plats och industriministern, som var i hans ställe, sade bara: ”Jag vet ingenting om banker”. Det var ett avgörande beslut, men det fattades på ett två timmar långt möte, utan någon handlingsplan, utan något protokoll. ”Det känns ofattbart, jag är chockad”, sade hon. (Ekonomiministern, som ansvarade för bankerna, hölls systematiskt borta från diskussionerna om bankerna, uppenbarligen eftersom han antogs ha fel åsikter om dem.)
En jordbrukare hade framför allt förvånats över det sätt på vilket bankmännen och de som hade tillgång till pengarna uttryckte sig i de intervjuer som kommissionen gjorde – ”de använde dåligt språk och kunde inte uttrycka sig väl.” På frågan vem hon skulle helst skulle vilja sända iväg från Island svarade hon: ”De som ledde dessa affärer. Jag vill inte ha någonting att göra med deras affärsverksamhet på Island. Jag vill inte köpa i deras butiker, jag vill inte använda deras telefoner. Jag vill veta att när jag lever på Island betalar jag inte pengar till dessa män.” De som kunde bestämma sig för en enda att driva i exil valde David Oddsson – kanske delvis för att alla de som gjort sig stora pengar redan bor i London eller Luxemburg eller Genève.
En grafisk designer medgav att han själv dragits med i svängen, han hade tagit lån för hus och bil och utlandsresor som han egentligen inte haft råd med, sedan hade han tagit nya lån för att betala de gamla lånen. ”Jag tänkte att jag agerade ansvarslöst, men det visade sig att också mina banker gjorde precis samma sak!” Han chockerades av all den korruption som frodades under det väldiga paraply regeringen spänt upp över ekonomin.
På frågan om krisens främsta lärdomar kom svar som ”hederlighet”, ”girighet lönar sig inte”, ”ifrågasätt alltid auktoriteter, var måttlig” och ”låt inte partier bestämma nästan allt”.
Mediernas usla tillstånd var en av orsakerna till att den oro man i omvärlden kände för utvecklingen på Island inte nådde fram till islänningarna, det anser t.ex. Thor Saari, som sitter i alltinget för Rörelsen.
– De är så oprofessionella och inkompetenta, de är inte självständiga och saknar ofta resurser. Det finns ingen undersökande journalistik och de mest erfarna har man gjort sig av med. Detta är ett av de största problemen på Island och ett hot mot demokratin – hur kan man ha en fungerande demokrati utan fungerande medier?
Morgunbladid har varit den dominerande tidningen på Island, den har varit konservativ, men representerat kvalitet. Nu har den köpts av en grupp med fiskeriintressen som vill motarbeta en EU-anslutning och som tillsatt David Oddsson som chefredaktör. Han driver sin egen linje och den journalistiska nivån har sjunkit, så att både prenumeranter och journalister lämnat tidningen.
Gratistidningen Fréttabladid och andra medier har ägts av Jón Asgeir Jóhannesson och hans hustru, vilket åtminstone tidvis återspeglats i deras rapportering. I viss mån har detta kompenserats av en livlig bloggjournalistik. Men krisen har också haft en överraskande effekt. Ön som skulle bli rikast vill nu bli det öppnaste medialandskapet. Det är delvis en följd av finanskrisen, man inser att en öppen debatt kunde ha begränsat galenskaperna.
Slutet gott, allting gott
– det kan man verkligen inte säga när det gäller den isländska bankskandalen. Men det är i alla fall trevligt att Island åtminstone på ett plan nu kan fungera som ett positivt exempel för omvärlden.
Den nya medialagen, som godkändes enhälligt i juni, är resultatet av ett samarbete mellan alltingsledamöter och aktivister från WikiLeaks, webbplatsen där känsliga dokument läcks ut för allmänheten, nu senast den stora samlingen dokument om kriget i Afghanistan.
WikiLeaks kom att spela en roll i utredningarna av bankernas affärer. En lista över Kaupthings lån, som bl.a. visade hur stora lån getts till bankens bakgrundskrafter ännu just före kraschen, hade läckts ut till TV-nyheterna. Fem minuter före sändningen lyckades bankens konkursförvaltning genom ett domstolsbeslut stoppa detta inslag. I stället för det kunde man i TV-nyheternas enbart ge webbadressen till WikiLeaks’ sida där uppgifterna fanns. Kommentarerna uteblev i TV, men olika bloggare kommenterade förstås gärna informationen.
Initiativet till det som fick namnet Isländska moderna mediainitiavet (IMMI) togs av multikonstnären Birgitta Jónsdóttir, som sitter i alltinget för Rörelsen. Med sig i arbetet fick hon sina gruppkamrater, som Thor Saari, men också mänskor från alla andra grupper, och lagen godkändes till slut enhälligt.
Birgitta har bott i Danmark, Sverige, Norge, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Nederländerna, så hon har internationella perspektiv. Hon hänvisar till Cayman Islands, som byggde upp sin ställning som skatteparadis genom att låna den lämpligaste lagstiftningen för att stärka banksekretessen från olika delar av världen. På motsvarande sätt har man för IMMI plockat lagar från olika håll, men tvärtom för att skapa största möjliga öppenhet.
I arbetet för att skapa största möjliga skydd för källor och whistleblowers deltog Julian Assage och och Daniel Schmitt från WikiLeaks, som vistades ett par månader på Island i vintras.
Einar Már om poeternas motståndsrörelse
Einar Már Gudmundsson är Islands kanske mest kända skönlitterära författare, men den senaste tiden har han mest ägnat sig åt Kreppa. Det ser han som en naturlig uppgift för en intellektuell.
Einar Már (på Island är det ju förnamnen som gäller) har flitigt rest omkring och tala om Hvita Bokin, hans bok om krisen. När jag träffar honom i hans skrivarstuga utanför Reykjavik en av de sista dagarna i maj har han just kommit hem från Norge och är på väg till Färöarna. Intresset för Vitboken har varit större i utlandet än hemma. Och omvärlden har faktiskt en del att lära av de isländska erfarenheterna.
– Jag skrev om Island som ett mikrokosmos där man kan se hela världen spegla sig. På Island blev allt så klart och tydligt genom att allt kollapsade på en gång. I andra samhällen har man inte lika tydligt sett vad som skett.
Han ser sitt eget engagemang som naturligt.
– Jag är en gammal aktivist. Jag var visserligen för ung för att delta i det som hände 1968, men jag påverkades av det.
Sin föreställning om hur det kunde ha gått till då har han gett i pikareskromanen Röda dagar. Senare var han med i några vänstergrupper, men märkte att det inte var något för honom. Man tog nog upp viktiga frågor, men kom aldrig vidare med dem. Så mycket av tiden ägnades åt olika intriger.
– Jag sökte mig i stället till diktarkonsten, till berättandet. Jag har alltid sett litteraturen som en social aktör. Den kan ställa så många frågor, om sinnessjukas ställning, om barnens villkor, om hur fattiga och alkoholister har det. Jag upplever samhället som mycket större än de konkreta politiska frågorna.
Litteraturen är för Einar Már hans bästa medel att ge mänskor det stöd de kan behöva.
– Jag kommer ofta till tals med mänskor som haft olika problem, som varit sjuka eller suttit i fängelse. Jag har alltid känt att min plats är bland dem som inte är accepterade.
Knarkbaroner och bankirer
De sinnessjukas ställning var ämnet för Einar Márs roman Universums änglar, som han fick Nordiska rådets litteraturpris för år 1995. Inspirationen kom främst från hans bror som var poet och mentalt sjuk.
– Efter Universums änglar skrev jag Fotspår på himlen, Drömmar på jorden och Namnlösa vägar – jag hade ett behov av att ge vidare mina föräldrars och farföräldrars historia till mina barn. På 90-talet var jag upptagen av denna folkets historia. Sedan såg jag plötsligt att det som framkallade min nyfikenhet på historien kanske var nyliberalismen och postmodernismen som påstod att historien var död. Nyliberalerna ville stjäla välfärdssamhället och avskaffa det. ”Det döda kapitalet” skulle i omlopp och de själva skulle uppträda som julgubbar. Finansherrarna började stöda kyrka, kultur och sport.
Einar Már berättar om poeten och högerpolitikern Dávid Oddsson, då statsminister, senare chef för centralbanken och nu chefredaktör för den viktigaste tidningen Morgunbladid.
– Några år tidigare hade alla trott att Dávid Oddsson blivit galen när han påstod att Jon Ásgeir Jóhannesson, chef för Baugurimperiet och den av de mäktigaste bankirerna, försökt besticka honom via en mellanhand genom att erbjuda 300 miljoner kronor. Mellanhanden låtsades sedan att det varit ett skämt.
Men i september 2008 medverkade Einar Már i en litterär festival i Ciudad Juárez, brottets huvudstad vid gränsen mellan Mexiko och USA.
– Där finns stora slumområden för mänskor som försöker ta sig över till USA, men där finns också knarkbaronernas slott, omgärdade av taggtråd och beväpnade män. Jag började fråga om baronerna och man berättade att de äger allt i staden och köpt knarkpoliser i Mexiko och USA för att underlätta sin verksamhet. Men de stöder också sjukhus och universitet. De måste tvätta pengar, de måste skaffa sig respekt. Plötsligt visste jag att Dávid Oddsson berättat sanningen, den historien var inte så otrolig som den låtit. De har knarkbaroner, vi har finansbaroner, liksom ryssarna har sina oligarker.
Alltid systemkritiker
Einar Már stärktes alltså i sin misstro mot utvecklingen på Island i denna extrema miljö. Men han var nog misstänksam redan tidigare.
– Jag har alltid varit och tror att jag alltid kommer att förbli en systemkritiker, alltid i opposition. I en lång essä utgiven av svenska tidskriften Dialoger, Det poetiska motståndet, har jag beskrivit dikten som en andlig motståndsrörelse som måste ställa sig upp mot makten.
Visst fanns det andra som slog larm, bl.a. en del universitetsfolk. Också Dávid Oddsson slog larm om ett enstaka missgrepp, men han var ju, som Einar Már beskriver honom, ”nyliberalismens teolog”, han och andra inom självständighetspartiet var ideologerna bakom privatiseringen och förklarade att ”staten ska inte blanda sig i allt”.
Köpte partierna
Bankirerna ville få alla med sig och började finansiera partierna, inte bara självständighetspartiet, som stod dem närmast och som i årtionden dominerat den isländska politiken, utan också framstegspartiet, som främst representerar bönderna, och t.o.m. socialdemokraterna.
– Resultatet blev att socialdemokraterna hamnade i fickorna på ”expansionsvikingar” som Jon Ásgeir, övertog liberala slagord och började hylla de nya kapitalisterna. De glömde arbetarna och medelklassen. Facket började spela med pensionsfonderna. Plötsligt hade folket ingen talesman. Det gjorde situationen hösten 2008, när allt föll samman, grotesk.
Det gröna vänsterpartiet stod utanför bankfronten, men hade inte styrka att göra motstånd. Regeringen ansåg sig inte vara medskyldig till det som skett och vägrade avgå. Det blev enskilda aktiva mänskor som genom envisa demonstrationer utanför alltinget till slut tvingade fram regeringens avgång. En av talarna vid dem var Einar Már, som också kommenterade bankkrisen i essäer i pressen, utom i isländska Morgunbladid också i danska Information, svenska Göteborgs-Posten och norska Dagbladet. Vitboken bygger huvudsakligen på dessa essäer.
– Reaktionerna jag fick var mycket starkare än de jag fått för mina böcker. Där blir det ofta mest en klapp på axeln. Nu fick jag en storm av telefonsamtal och mejl, mest var det folk som sade att jag skrivit vad de tänkte. Så vill jag också se min roll som författare – att formulera det som folk tänker i sociala frågor. Jag kan skriva klart och tydligt. Problemet är att politiker, ekonomer och jurister tagit språket från oss och blivit enarådande på sina områden. Folk trodde på dem. Det var som Kejsarens nya kläder.
Fiktivt kapital
Einar Már var, delvis av en slump, förberedd på vad som komma skulle:
– Året innan bankkrisen blev akut föreslog man för mig att jag skulle skriva en pjäs och jag började med att bekanta mig närmare med gamla komedier. De handlade ofta om grossister, en social grupp som inte längre finns. Jag funderade på vem som kommit i stället och insåg genast att det var bankfolket och började lära mig en del om banker. En av mina goda vänner, en aktivist från 1968, började förklara för mig hur finansvärlden fungerar. Han nämnde om hur Karl Marx i Kapitalets tredje band skriver om fiktivt kapital, om hur man säljer värdelösa papper till varandra utan att några realvärden skapas. Men jag såg också hur luftbubbleekonomin inte bara levde på bubblor. Man sade också att ”det döda kapitalet” måste fås i omlopp, så man inte bara privatiserade de statliga bankerna, utan tog också pensionsfonderna, verklig egendom som folket ägt.
En liknande utveckling har ägt rum på andra håll, speciellt i USA, men på Island blev den extrem:
– Fiktiviseringen av kapitalet kan inte fungera i längden. På Island blev den fiktiva ekonomin tolv gånger så stor som den reella. Det kan fungera en tid, men när omloppet stoppas går det illa, då uppenbaras motsättningarna i samhället. Med det fria penningflödet kommer institutioner som ska försvara det: IMF, Världsbanken, OECD och EU, medan folket inte har institutioner som försvarar det.
Motsättningarna konkretiseras i detta fall i konflikten om Landsbankis Icesave-konton i Storbritannien och Nederländerna. Dessa stater kräver att isländska staten ska ersätta depositionerna, vilket Islands regering och allting godkänt, däremot inte presidenten och folket. Einar Már anser inte att det är rätt att Islands skattebetalare och deras barn ska stå för denna del av bankernas spekulationer, utan vill att pengarna ska utkrävas av Landsbankis ägare, de som blev rika på dessa affärer och lyckades föra undan väldiga belopp innan kraschen.
– Dessa herrar bor numera mestadels i London och det skulle vara lätt för Scotland Yard att stämma in dem. Det är de som borde betala, inte jag.
Skapande kraft
Hur har då denna hektiska aktivitet kring finanskrisen påverkat Einar Márs författararbete? Han tycker inte att det är något problem.
– Jag jobbar hela tiden med utkast till romaner, till noveller, till dikter. Jag låter stämningen bestämma vad som sker. Nu känner jag en skapande kraft i luften. Jag ser också Vitboken som ett litterärt experiment. Det är ett karnevalistiskt verk där jag blandat skrönor, ekonomi och diktarkonst. Tyskarna har varit lite förvirrade av dikter om ekonomi och politik… Men jag har tanken att litteratur ska vara allt och handla om hela livet.
Einar Már ser sig som en privilegierad mänska som kan leva av att skriva böcker. Han älskar sitt arbete, men drivs också av ett behov att gengälda det han fått.
– Bara tack vare folkets kamp för välfärd kunde jag gå i skola. Jag ser det som en intellektuells uppgift att ge något tillbaka till folket, att inte stå i maktens tjänst.