Einar Már om poeternas motståndsrörelse
Einar Már Gudmundsson är Islands kanske mest kända skönlitterära författare, men den senaste tiden har han mest ägnat sig åt Kreppa. Det ser han som en naturlig uppgift för en intellektuell.
Einar Már (på Island är det ju förnamnen som gäller) har flitigt rest omkring och tala om Hvita Bokin, hans bok om krisen. När jag träffar honom i hans skrivarstuga utanför Reykjavik en av de sista dagarna i maj har han just kommit hem från Norge och är på väg till Färöarna. Intresset för Vitboken har varit större i utlandet än hemma. Och omvärlden har faktiskt en del att lära av de isländska erfarenheterna.
– Jag skrev om Island som ett mikrokosmos där man kan se hela världen spegla sig. På Island blev allt så klart och tydligt genom att allt kollapsade på en gång. I andra samhällen har man inte lika tydligt sett vad som skett.
Han ser sitt eget engagemang som naturligt.
– Jag är en gammal aktivist. Jag var visserligen för ung för att delta i det som hände 1968, men jag påverkades av det.
Sin föreställning om hur det kunde ha gått till då har han gett i pikareskromanen Röda dagar. Senare var han med i några vänstergrupper, men märkte att det inte var något för honom. Man tog nog upp viktiga frågor, men kom aldrig vidare med dem. Så mycket av tiden ägnades åt olika intriger.
– Jag sökte mig i stället till diktarkonsten, till berättandet. Jag har alltid sett litteraturen som en social aktör. Den kan ställa så många frågor, om sinnessjukas ställning, om barnens villkor, om hur fattiga och alkoholister har det. Jag upplever samhället som mycket större än de konkreta politiska frågorna. 
Litteraturen är för Einar Már hans bästa medel att ge mänskor det stöd de kan behöva. 
– Jag kommer ofta till tals med mänskor som haft olika problem, som varit sjuka eller suttit i fängelse. Jag har alltid känt att min plats är bland dem som inte är accepterade.
Knarkbaroner och bankirer
De sinnessjukas ställning var ämnet för Einar Márs roman Universums änglar, som han fick Nordiska rådets litteraturpris för år 1995. Inspirationen kom främst från hans bror som var poet och mentalt sjuk. 
– Efter Universums änglar skrev jag Fotspår på himlen, Drömmar på jorden och Namnlösa vägar – jag hade ett behov av att ge vidare mina föräldrars och farföräldrars historia till mina barn. På 90-talet var jag upptagen av denna folkets historia. Sedan såg jag plötsligt att det som framkallade min nyfikenhet på historien kanske var nyliberalismen och postmodernismen som påstod att historien var död. Nyliberalerna ville stjäla välfärdssamhället och avskaffa det. ”Det döda kapitalet” skulle i omlopp och de själva skulle uppträda som julgubbar. Finansherrarna började stöda kyrka, kultur och sport. 
Einar Már berättar om poeten och högerpolitikern Dávid Oddsson, då statsminister, senare chef för centralbanken och nu chefredaktör för den viktigaste tidningen Morgunbladid.
– Några år tidigare hade alla trott att Dávid Oddsson blivit galen när han påstod att Jon Ásgeir Jóhannesson, chef för Baugurimperiet och den av de mäktigaste bankirerna, försökt besticka honom via en mellanhand genom att erbjuda 300 miljoner kronor. Mellanhanden låtsades sedan att det varit ett skämt.
Men i september 2008 medverkade Einar Már i en litterär festival i Ciudad Juárez, brottets huvudstad vid gränsen mellan Mexiko och USA.
– Där finns stora slumområden för mänskor som försöker ta sig över till USA, men där finns också knarkbaronernas slott, omgärdade av taggtråd och beväpnade män. Jag började fråga om baronerna och man berättade att de äger allt i staden och köpt knarkpoliser i Mexiko och USA för att underlätta sin verksamhet. Men de stöder också sjukhus och universitet. De måste tvätta pengar, de måste skaffa sig respekt. Plötsligt visste jag att Dávid Oddsson berättat sanningen, den historien var inte så otrolig som den låtit. De har knarkbaroner, vi har finansbaroner, liksom ryssarna har sina oligarker.
Alltid systemkritiker
Einar Már stärktes alltså i sin misstro mot utvecklingen på Island i denna extrema miljö. Men han var nog misstänksam redan tidigare.
– Jag har alltid varit och tror att jag alltid kommer att förbli en systemkritiker, alltid i opposition. I en lång essä utgiven av svenska tidskriften Dialoger, Det poetiska motståndet, har jag beskrivit dikten som en andlig motståndsrörelse som måste ställa sig upp mot makten.
Visst fanns det andra som slog larm, bl.a. en del universitetsfolk. Också Dávid Oddsson slog larm om ett enstaka missgrepp, men han var ju, som Einar Már beskriver honom, ”nyliberalismens teolog”, han och andra inom självständighetspartiet var ideologerna bakom privatiseringen och förklarade att ”staten ska inte blanda sig i allt”. 
Köpte partierna
Bankirerna ville få alla med sig och började finansiera partierna, inte bara självständighetspartiet, som stod dem närmast och som i årtionden dominerat den isländska politiken, utan också framstegspartiet, som främst representerar bönderna, och t.o.m. socialdemokraterna.
– Resultatet blev att socialdemokraterna hamnade i fickorna på ”expansionsvikingar” som Jon Ásgeir, övertog liberala slagord och började hylla de nya kapitalisterna. De glömde arbetarna och medelklassen. Facket började spela med pensionsfonderna. Plötsligt hade folket ingen talesman. Det gjorde situationen hösten 2008, när allt föll samman, grotesk.
Det gröna vänsterpartiet stod utanför bankfronten, men hade inte styrka att göra motstånd. Regeringen ansåg sig inte vara medskyldig till det som skett och vägrade avgå. Det blev enskilda aktiva mänskor som genom envisa demonstrationer utanför alltinget till slut tvingade fram regeringens avgång. En av talarna vid dem var Einar Már, som också kommenterade bankkrisen i essäer i pressen, utom i isländska Morgunbladid också i danska Information, svenska Göteborgs-Posten och norska Dagbladet. Vitboken bygger huvudsakligen på dessa essäer.
– Reaktionerna jag fick var mycket starkare än de jag fått för mina böcker. Där blir det ofta mest en klapp på axeln. Nu fick jag en storm av telefonsamtal och mejl, mest var det folk som sade att jag skrivit vad de tänkte. Så vill jag också se min roll som författare – att formulera det som folk tänker i sociala frågor. Jag kan skriva klart och tydligt. Problemet är att politiker, ekonomer och jurister tagit språket från oss och blivit enarådande på sina områden. Folk trodde på dem. Det var som Kejsarens nya kläder.
Fiktivt kapital
Einar Már var, delvis av en slump, förberedd på vad som komma skulle:
– Året innan bankkrisen blev akut föreslog man för mig att jag skulle skriva en pjäs och jag började med att bekanta mig närmare med gamla komedier. De handlade ofta om grossister, en social grupp som inte längre finns. Jag funderade på vem som kommit i stället och insåg genast att det var bankfolket och började lära mig en del om banker. En av mina goda vänner, en aktivist från 1968, började förklara för mig hur finansvärlden fungerar. Han nämnde om hur Karl Marx i Kapitalets tredje band skriver om fiktivt kapital, om hur man säljer värdelösa papper till varandra utan att några realvärden skapas. Men jag såg också hur luftbubbleekonomin inte bara levde på bubblor. Man sade också att ”det döda kapitalet” måste fås i omlopp, så man inte bara privatiserade de statliga bankerna, utan tog också pensionsfonderna, verklig egendom som folket ägt.
En liknande utveckling har ägt rum på andra håll, speciellt i USA, men på Island blev den extrem:
– Fiktiviseringen av kapitalet kan inte fungera i längden. På Island blev den fiktiva ekonomin tolv gånger så stor som den reella. Det kan fungera en tid, men när omloppet stoppas går det illa, då uppenbaras motsättningarna i samhället. Med det fria penningflödet kommer institutioner som ska försvara det: IMF, Världsbanken, OECD och EU, medan folket inte har institutioner som försvarar det.
Motsättningarna konkretiseras i detta fall i konflikten om Landsbankis Icesave-konton i Storbritannien och Nederländerna. Dessa stater kräver att isländska staten ska ersätta depositionerna, vilket Islands regering och allting godkänt, däremot inte presidenten och folket. Einar Már anser inte att det är rätt att Islands skattebetalare och deras barn ska stå för denna del av bankernas spekulationer, utan vill att pengarna ska utkrävas av Landsbankis ägare, de som blev rika på dessa affärer och lyckades föra undan väldiga belopp innan kraschen.
– Dessa herrar bor numera mestadels i London och det skulle vara lätt för Scotland Yard att stämma in dem. Det är de som borde betala, inte jag.
Skapande kraft
Hur har då denna hektiska aktivitet kring finanskrisen påverkat Einar Márs författararbete? Han tycker inte att det är något problem.
– Jag jobbar hela tiden med utkast till romaner, till noveller, till dikter. Jag låter stämningen bestämma vad som sker. Nu känner jag en skapande kraft i luften. Jag ser också Vitboken som ett litterärt experiment. Det är ett karnevalistiskt verk där jag blandat skrönor, ekonomi och diktarkonst. Tyskarna har varit lite förvirrade av dikter om ekonomi och politik… Men jag har tanken att litteratur ska vara allt och handla om hela livet.
Einar Már ser sig som en privilegierad mänska som kan leva av att skriva böcker. Han älskar sitt arbete, men drivs också av ett behov att gengälda det han fått.
– Bara tack vare folkets kamp för välfärd kunde jag gå i skola. Jag ser det som en intellektuells uppgift att ge något tillbaka till folket, att inte stå i maktens tjänst.

Peter Lodenius