KREPPA 5: SVARTA RAPPORTEN

Vad ledde till kraschen?
– den frågan har islänningarna ställt sig många gånger.  Islands TV:s ekonomikorrespondent Sigrún Davidsdóttir, konstaterade i sin utmärkta blogg (på engelska) i juni att hon efter kraschen ansett att bankerna ”misskötts av mänskor som i de flesta fall inte sett något annat än en isländsk bank – att en kombination av brist på erfarenhet av internationell bankverksamhet, hybris och arrogans fällt dem”. Det är hon inte längre så säker på. Redan finska finansinspektionens förra chef Kaarlo Jännäri konstaterade i sin rapport i april förra året att de tre isländska bankerna högst antagligen skulle ha gått omkull, oberoende av den internationella finanskrisen, eftersom deras affärsidé inte var hållbar. Vid den tidpunkten hade antydningar om direkt svindel just börjat dyka upp. Genom rapporten från alltingets undersökningskommitté är nu mycket mera känt och Sigrún tror inte längre att kraschen enbart skulle ha berott på bristande erfarenhet.
Speciellt hänvisar hon till Jón Ásgeir Johannessons framfart. Han hade byggt upp ett affärsimperium på Island och i Storbritannien kring sitt bolag Baugur och ända sedan 1998 hade han också försökt bli majoritetsägare i en bank. Det lyckades först i medlet av 2007, men han tog snabbt igen det försummade. ”Trots att hans lån redan fyllde sida efter sida i Glitnirs lista över lån fortsatte han att ta nya lån och använde allt skummare metoder för att dölja att hans ställning i förhållande till banken saknade rim och reson och att alla regler bröts och ignorerades.” I slutet av 2007 uppgick hans och hans familjs lån från Glitnir och andra isländska banker till sammanlagt 2,6 miljarder euro, en femtedel av Islands BNP.
Villkoren för de lån Jón Ásgeir krävde ut för sig och sin krets var speciella. Sigrún berättar om några lån som hans kompanjon Palmi Haraldssons bolag Fons fick av Glitnir. Räntan var lägre än den som Glitnir själv betalade för sin upplåning. Säkerheten bestod enbart av aktier i Glitnir och Fons, som snart inte skulle vara värda något alls. I ett mejl från en anställd vid Glitnir till bankens VD, som publiceras i undersökningskommissionens rapport, frågas varför banken måste besvära sig med att göra upp komplicerade lånevillkor när det skulle vara mycket enklare att skicka pengarna direkt till Palmis konto på Cayman Islands.
Mot denna bakgrund frågar hon hur en bankchef tänker som beviljar sig eller sin krets lån med lägre ränta än banken betalar för sin inlåning, aldrig betalar bort sina lån och överhuvudtaget gör upp lånevillkoren så att alla nackdelar faller på banken och alla fördelar på honom själv eller hans vänner. ”Tror han att banken har en stor framtid? Eller bara en begränsad framtid, så att det är bättre att han skyndar sig att ta ut alla fördelar så länge det finns något att ta?”  
Den svarta rapporten
som blev färdig i april i år blev en omedelbar bestseller, trots sina nio volymer och 2300 sidor.  Många blev positivt överraskade av att rapporten var så grundlig, baserad på intervjuer med 300 personer, och att den inte slätade över det som hänt, vilket dittills varit den allmänna kutymen. Rapportens syfte var att reda ut det politiska ansvaret för vad som skett. En särskild åklagarmyndighet som assisteras av den fransk-norska experten på ekonomiska brott, Eva Joly, utreder eventuella åtal. Det verkar uppenbart att åtal kommer att väckas, men det kommer ännu att kräva långvariga utredningar.  Däremot är det är få som vill ta det politiska ansvaret, några få har tagit ”time-out”, utan att ändå klart medge någon skuld.
Förre statsministern, senare centralbankschefen David Oddsson är den som oftast nämns i rapporten, men han är den som minst av alla erkänt några fel. Han vägrade lämna centralbanken och det behövdes en speciell lag för att tvinga bort honom. Detta jämförde han med korsfästelsen av Jesus (inget skämt).
Privatiseringens ideolog Hannes H. Gissurarson var i en intervju nöjd med att processen fört upp Island till de rika och fria ländernas skara, till vilka han också räknade Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada (enbart anglosaxiska länder alltså). Att det sedan gick snett förklarade han mest med olyckliga omständigheter och till en liten del med att politikerna inte hade tillräcklig makt att styra bankmännen, som från sina lyxjakter och privata jetplan gav sina direktiv över mobiltelefoner. Det är plutokraterna som störtat Island i fördärvet, däremot såg Hannes inget fel i sina teorier eller i David Oddssons handlande.
Politikprofessorn Eirikur Bergmann hoppades i The Guardian att rapporten skulle göra slut på den ansvarsflykt som makthavarna ägnat sig under de gångna 18 månaderna. Han sammanfattade rapportens budskap såhär: ”En farlig blandning av girighet, inkompetens, nepotism, nationalism, ungdomlig dragning till risker och ett slags kollektivt överlägsenhetskomplex ledde till hela den isländska finanssektorns fall. /.../ Rapporten tecknar en bild av ett finanssystem som var omöjligt att kontrollera och ohållbart och som vuxit sig så stort att isländska staten inte längre hade möjligheter att backa upp det som långivare i sista instans. Sedan de privatiserats kom alla tre huvudbankerna att ägas av var sin nyrik isländsk familj. Rapporten visar tydligt hur de tre affärsblocken, i ett slags testosterondriven pisstävling, använde de besparingar som generationer av hårt arbetande islänningar samlat för att storma den globala finansmarknaden, t.ex. i Londons City.”
Rapporten visar vidare hur detta möjliggjordes av att laissez-faire-regeringen genom sin avregleringspolitik ”skapat ett monster som den inte kunde kontrollera: den isländska viking-kapitalisten föddes. Försiktighet och klassisk visdom avfärdades som gammalmodigt.” Dessa vikingar, ofta just utexaminerade från handelshögskolor, begav sig enligt Bergmann ut i Europa på erövringståg med fickorna fulla av lånepengar och köpte företag i branscher de inte ens kunde uttala. ”Denna nya generations snabba beslutsfattande och risktagande lovordades i affärstidningar världen runt, vilket stärkte dessa unga alfahannars redan överdimensionerade egon.” Resultatet blev att Island på mindre än tio år förvandlades från en traditionell nordisk välfärdsstat till ett land med en ”avreglerad guldruschkapitalism”.
Reaktionerna på rapporten
präglades inte av förvåning, annat än över att kommissionen faktiskt vågat säga att kejsaren var naken. Svaren på en enkät i The Reykjavik Grapevine i maj präglades närmast av en lättnad över att det man redan visste nu sagts ut.
En adb-planerare blev i alla fall förvånad över hur lättvindigt också viktiga beslut fattats. Hon tar som exempel det möte där regeringens och centralbankens ledning beslöt att ta över den första banken, Glitnir. Ekonomiministern var inte på plats och industriministern, som var i hans ställe, sade bara: ”Jag vet ingenting om banker”. Det var ett avgörande beslut, men det fattades på ett två timmar långt möte, utan någon handlingsplan, utan något protokoll. ”Det känns ofattbart, jag är chockad”, sade hon­. (Ekonomiministern, som ansvarade för bankerna, hölls systematiskt borta från diskussionerna om bankerna, uppenbarligen eftersom han antogs ha fel åsikter om dem.) 
En jordbrukare hade framför allt förvånats över det sätt på vilket bankmännen och de som hade tillgång till pengarna uttryckte sig i de intervjuer som kommissionen gjorde – ”de använde dåligt språk och kunde inte uttrycka sig väl.” På frågan vem hon skulle helst skulle vilja sända iväg från Island svarade hon: ”De som ledde dessa affärer. Jag vill inte ha någonting att göra med  deras affärsverksamhet på Island. Jag vill inte köpa i deras butiker, jag vill inte använda deras telefoner. Jag vill veta att när jag lever på Island betalar jag inte pengar till dessa män.” De som kunde bestämma sig för en enda att driva i exil valde David Oddsson – kanske delvis för att alla de som gjort sig stora pengar redan bor i London eller Luxemburg eller Genève.
En grafisk designer medgav att han själv dragits med i svängen, han hade tagit lån för hus och bil och utlandsresor som han egentligen inte haft råd med, sedan hade han tagit nya lån för att betala de gamla lånen. ”Jag tänkte att jag agerade ansvarslöst, men det visade sig att också mina banker gjorde precis samma sak!” Han chockerades av all den korruption som frodades under det väldiga paraply regeringen spänt upp över ekonomin.
På frågan om krisens främsta lärdomar kom svar som ”hederlighet”, ”girighet lönar sig inte”, ”ifrågasätt alltid auktoriteter, var måttlig” och ”låt inte partier bestämma nästan allt”.
Mediernas usla tillstånd
var en av orsakerna till att den oro man i omvärlden kände för utvecklingen på Island inte nådde fram till islänningarna, det anser t.ex. Thor Saari, som sitter i alltinget för Rörelsen.
– De är så oprofessionella och inkompetenta, de är inte självständiga och saknar ofta resurser. Det finns ingen undersökande journalistik och de mest erfarna har man gjort sig av med. Detta är ett av de största problemen på Island och ett hot mot demokratin – hur kan man ha en fungerande demokrati utan fungerande medier? 
Morgunbladid har varit den dominerande tidningen på Island, den har varit konservativ, men representerat kvalitet. Nu har den köpts av en grupp med fiskeriintressen som vill motarbeta en EU-anslutning och som tillsatt David Oddsson som chefredaktör. Han driver sin egen linje och den journalistiska nivån har sjunkit, så att både prenumeranter och journalister lämnat tidningen.
Gratistidningen Fréttabladid och andra medier har ägts av Jón Asgeir Jóhannesson och hans hustru, vilket åtminstone tidvis återspeglats i deras rapportering.  I viss mån har detta kompenserats av en livlig bloggjournalistik. Men krisen har också haft en överraskande effekt. Ön som skulle bli rikast vill nu bli det öppnaste medialandskapet. Det är delvis en följd av finanskrisen, man inser att en öppen debatt kunde ha begränsat galenskaperna.

Slutet gott, allting gott 
– det kan man verkligen inte säga när det gäller den isländska bankskandalen. Men det är i alla fall trevligt att Island åtminstone på ett plan nu kan fungera som ett positivt exempel för omvärlden.
Den nya medialagen, som godkändes enhälligt i juni, är resultatet av ett samarbete mellan alltingsledamöter och aktivister från WikiLeaks, webbplatsen där känsliga dokument läcks ut för allmänheten, nu senast den stora samlingen dokument om kriget i Afghanistan.
WikiLeaks kom att spela en roll i utredningarna av bankernas affärer. En lista över Kaupthings lån, som bl.a. visade hur stora lån getts till bankens bakgrundskrafter ännu just före kraschen, hade läckts ut till TV-nyheterna. Fem minuter före sändningen lyckades bankens konkursförvaltning genom ett domstolsbeslut stoppa detta inslag. I stället för det kunde man i TV-nyheternas enbart ge webbadressen till WikiLeaks’ sida där uppgifterna fanns. Kommentarerna uteblev i TV, men olika bloggare kommenterade förstås gärna informationen.
Initiativet till det som fick namnet Isländska moderna mediainitiavet (IMMI) togs av multikonstnären Birgitta Jónsdóttir, som sitter i alltinget för Rörelsen. Med sig i arbetet fick hon sina gruppkamrater, som Thor Saari, men också mänskor från alla andra grupper, och lagen godkändes till slut enhälligt.
Birgitta har bott i Danmark, Sverige, Norge, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Nederländerna, så hon har internationella perspektiv.  Hon hänvisar till Cayman Islands, som byggde upp sin ställning som skatteparadis genom att låna den lämpligaste lagstiftningen för att stärka banksekretessen från olika delar av världen. På motsvarande sätt har man för IMMI plockat lagar från olika håll, men tvärtom för att skapa största möjliga öppenhet.
I arbetet för att skapa största möjliga skydd för källor och whistleblowers deltog Julian Assage och och Daniel Schmitt från WikiLeaks, som vistades ett par månader på Island i vintras.

Peter Lodenius