Kreppa-krapula 

När Eyjafjallajökull lugnat sig är Kreppa på nytt debattämnet på Island. Kreppa, den ekonomiska och politiska krisen, har gett upphov till en ordentlig krapula. Misstron mot bankmän och politiker är så djup att ett skämtparti närapå fick majoritet i fullmäktige i Reykjavik vid kommunalvalet i maj.

I början av 90-talet utvecklades idén om Island som ett globalt finanscentrum. Tanken anammades av högerledaren David Oddsson, en övertygad anhängare av Milton Friedmans och Margaret Thatchers nyliberala idéer som blev statsminister 1991. Staten skulle styra så lite som möjligt. 
I denna anda privatiserade man bankerna och beslöt att regleringen av deras verksamhet skulle bli så lätt som möjligt. De tre storbanker som uppstod expanderade våldsamt, trots att det på Island inte fanns många med erfarenhet av internationella finanser. Men det fanns inte heller någon bankinspektion att tala om, man kunde göra vad man ville. Världen förundrade sig över ”de nya vikingarnas” räder mot det brittiska affärslivet, men många islänningar var stolta. En av Oddssons rådgivare hade 2001 skrivit boken ’Hur kan Island bli det rikaste landet i världen?’ och många hade tagit receptet på allvar: bolags- och andra skatter skulle minimeras, likaså regleringen av affärslivet. 
Men i oktober 2008 brast bubblan. I april i år publicerades ”den svarta rapporten”, en grundlig genomgång av kraschens orsaker. Där konstateras en lång rad skumma affärer, bl.a. hade bankernas ägare tagit ut stora pengar för att finansiera sitt lyxliv, men också många politiker var medskyldiga – de hade brustit i ledarskap och några hade dessutom tagit emot stora pengar av bankerna. Ändå vägrar de avgå.
Att bankkraschen kom nu var en direkt följd av finanskrisen i USA. Men hade den inte kommit, hade bankvikingarna kunnat fortsätta några år till, så hade den oundvikliga kraschen blivit mycket värre. Bankerna hade vuxit med ca 50 % om året, så att deras sammanlagda balanser var 10 gånger bruttonationalprodukten. Deras kollaps förstörde hela ekonomin. Hade de fått fortsätta att växa två år till hade deras omfång vuxit till 40 gånger BNP. Då hade medborgarnas skuldbörda efter kraschen blivit så enorm att en mycket stor del av de yngre islänningarna tvingats lämna landet – då skulle hela nationen ha förintats.

USA:s finanskris visar att den nyliberala idén om lyckan i marknadskrafternas fria framfart inte håller. Det isländska exemplet är ännu tydligare.